Å så var det det här med dop-klänningen...

Hej,

Idag är det dop. För några dagar sedan utspelade sig ungefär den här konversation mellan mig och S. - "Var fan är dop-klänningen?". Då var det alldeles för få dagar kvar till dopet och vi var helt säkra på att antingen a) S syster hade den, eller b) S systerdotter hade den. Men icke, i alla fall enligt deras utsaga.

- Kan vi verkligen ha den själv?
- Nej, vi har inte sett den, vi har ju precis nästan organiserat om i källaren och jag har inte sett den..
- Inte jag heller.

Därefter, ångest. Vi letade igenom vår källare i omgångar, och så letade vi lite till, hela tiden med konversationen ovan. Till sist, i söndags konstaterade och förklarade vi klänningen för borta. En förlust som kändes, vi sörjde dels för att den var borta nu och att Sigge inte kunde döpas i den dels för att flera i S släkt hade blivit döpta i den. Köpte på måndagen kläder som Sigge kunde ha på dopet.

På tisdagen fick jag en förnimmelse av att min mamma för länge sedan undrat över om klänningen skulle passa och om den inte var för liten för Sigge eftersom han är större och äldre när han döps än vad Olivia var. Varför då?

Jag ringde på tisdagen till Skåne, och...

- Hej, jo dop-klänningen... (tänkte börja beklaga mig)

- Ja, jag har hängt ut den för vädring, det gjorde jag för två veckor sedan, har tittat på den, där är någon fläck men där är en lapp sen ni kemtvättade den sist att någon fläck inte gick bort...

- Jaha, den var i Skåne, varför la vi den där?
- Ja, ni tyckte den kunde vara kvar här.

- Har vi några band till den, (för det trodde vi inte att vi hade)?
- Ja då, både ett rosa och ett blått
- Jaha, va bra (vi visste inte ens att vi hade ett blått)

Ja, hur vi tänkte för fyra år sedan är inte helt lätt att förstå. Vi båda (N & S) tyckte att vi aldrig kunde ha lagt den i Skåne, att det var helt uteslutet. Men för fyra år sedan var det en helt normal, logisk och klok tanke. Man upphör inte att förvånas av sig själv. Men det är bra, ger perspektiv och ödmjukhet. Dottern behöver i och för sig bara en sekund för tappa sin föregående tanke, har nog mer med åldern än föräldrarna att göra.

N